Recension i Aftonbladet: Strömkarlen

Strömkarlen

Johanna Limme och Martin Palmqvist

I upptakten till Johanna Limmes och Martin Palmqvists andra deckare med kyrkoherden Simon Eldfeldt i huvudrollen, går väverskan Elsa Andersson hem efter sin långa dag på Strömmafabriken i Karlshamn. När hon rätar ut de värkande axlarna får hon syn på en man som står vid åkanten och i samma ögonblick hon känner igen honom, drar han ner henne i vattnet. Fler mord följer och skräcken sprider sig i staden denna skria försommar 1898. Är det Strömkarlen som lockar till sig offren med sin giga?

Flankerad av sin systerson den vackre reservkonstapeln Ivar Jönsson och stadsfiskal Kant börjar Eldfeldt i klassisk pusseldeckarstil nysta upp den gediget flätade mordgåtan. Här finns inga besvärande logiska slarvfel, utan författarna följer samvetsgrant genrens grundregel, som kallas ”Van Dines princip” efter sin upphovsman. Den säger att lösningen ”samtidigt som den förblir dold, skall finnas inom räckhåll för läsaren, ja, ligga i öppen dag.” Och det gör den, kanske allför snabbt och med alltför få förvecklingar. Genom att låta mördaren framträda i form av interfolierade inre monologer, kan läsaren mycket snart utesluta de andra misstänkta.

Tidsmiljön och karaktärsteckningen är väl genomförda. Vid några tillfällen kommer dialogen farligt nära anakronismens fallgrop, men författarna lyckas göra sina personer tredimensionella och särpräglade. Strömkarlen är ingen nagelbitare, men som tankelek är den hela tiden underhållande och håller läsarens intresse vid liv från första sidan till sista.

Ragnar Strömberg
.